Nu hampade det sig så att nyheterna råkar komma lite slag i slag här från min sida. Vi har sedan årsskiftet diskuterat i familjen kring mitt engagemang i Evangeliska Frikyrkans styrelse. Jag ska först understryka att det har varit och är ett väldigt inspirerande och givande arbete, där jag upplevt god gemenskap och en enhet i vår strävan efter att förkunna det glada budskapet om Jesus och klara de utmaningar vi står inför som kristen rörelse i samtiden.
Men hur givande styrelsemötena än har varit, så har de tagit en del tid; jag har ofta varit borta från tidig fredagsmorgon till sen lördagskväll, och det har slitit en del på familjen. Därför kliver jag av och lämnar över till andra mer mer tid till sitt förfogande. Efter det inlägg i Dagen i förra veckan som avvisade styrelsens förslag på Daniel Norburg som ny missionsdirektor kände jag att det kunde vara idé att dela med mig några tankar som legat på mitt hjärta. Det är alltid lite klurigt det där att uttala sig i kyrkopolitiska frågor, och man kan känna sig lite osäker på om någon tar illa upp. Men jag hoppas jag lyckats hålla mig på rätt nivå.
Rent sakligt understryker jag mitt personliga stöd för styrelsens val att föreslå Daniel Norburg, utifrån min personliga uppfattning att han gett ett både moget och engagerat intryck, och gett uttryck för god urskillningsförmåga i de intervjuer som styrelsen hållit med honom.
Jag tar också upp min egen personliga vurm för att så ofta som möjligt (det är svårt i rubriker, se ovan och i Dagen-artikeln) skriva och tala ut hela namnet Evangeliska Frikyrkan. Dels som en frimodig bekännelse av vår identitet som rörelse, dels som ett sätt att tydligare förkunna bland människor utanför kyrkan vad vår rörelse representerar. Att vara evangelikal är att vara en del i den tydligt bibelrotade rörelse som växer över hela världen, och det finns ytterligare samfund i Sverige som kan skriva under på den bekännelsen. Men om vi i just vårt samfund alltför ofta lite slentrianmässigt refererar till oss själva som “EFK:are” så riskerar vi att förminska och otydliggöra vår identitet som del i en världsvid och stark rörelse för både nutid och framtid. Så rubriken “Fortsatt tydlighet önskas, EFK” kanske i rubrikspråk sammanfattar nog ganska precis det jag vill säga.
Den som eventuellt undrar om jag ämnar säga något på detta tema i talarstolen på kongressen får dock vänta förgäves. Det blir någon eller några andra från styrelsen som ansvarar för att ge ytterligare motiveringar till vårt förslag på missionsdirektor. Själv kommer jag att ta mitt eget val att prioritera familjen ad notam och istället ta med fru och barn på en korttripp till mina föräldrar i Skåne över helgen.
Lämna ett svar