Vi tittade på det sista återblickande avsnittet av TV4:s “Så mycket bättre” härom kvällen, jag och frun. Man kan säga ett och annat om upplägg, men genomgående tycker jag det ligger något gott i hur programformen ändå för tittaren närmare människorna bakom artisterna. Och ofta lockar det fram något hjärtligt ur deras personer. (För tydlighets skull: nej, jag tycker inte att det som sagts kan ursäkta de ovkädinsord som Ken Ring gång på gång slängt ur sig.)
Jag som är lite för ung för att ha hängt med under Nationalteaterns glansår har alltid haft svårt för dängan “Livet är en fest”, men åtminstone jag såg ett djup i Ulf Dagebys samtidsskildringar som gjorde att jag kollade upp den där låten lite noggrannare. Och det visade sig att det som på ytan framstår som en naiv och destruktiv alkoholromantik utgör en del av början i en pjäs som ensemblen satte upp, en inledning där huvudpersonerna upplever sitt festande just nå naivt som texten ger sken av. Men pjäsen fortsätter därefter med att visa upp alkoholens tragiska baksida, vilken tydliggörs och summeras i låten “Sent en lördag”. En mycket tänkvärd text, inte minst för den som grips av illusionen att nyår och andra högtider bäst firas med stora mängder alkohol. Det finns en baksida på det där myntet, och den baksidan skildrar Ulf Dageby naket och äkta i texten. Varsågoda.
Sent en lördag: (Ulf Dageby)
Vi satt en kväll och pratade
Greven, Plast och jag.
Vi grundade med groggen
och hade det ganska bra.
Vi hade blivit gamla
nästan hundra år…
Vi satt som vi alltid hade gjort
och följde gamla spår…
Vi talade om Sverige
som är landet där vi bor.
Där alla har det bra
och där ingen blir för stor…
Men varje fredagkväll
tjuter varulven i sta’n.
Han springer längs trottoaren
och vädrar ut sitt hat…
Greven lutar sig tillbaks
och tänder en cigarett.
Han försöker få nå’t sagt
men det är inte så lätt.
För han ser så onda bilder
i en öken utan slut.
Där ingen är tillsammans
och hjälps åt att hitta ut.
“De kloka låser dörren”
säger Greven för sig själv.
“De kloka låser dörren
och barnen skriker på hjälp.
Och varje sjuttifemma
som en män’ska dricker ur,
är en dröm om en bättre värld
som dom sedan pissar ut!”
Nu blir Greven lätt extatisk,
han står i sin fåtölj.
Han spiller grogg åt alla håll
men är ändå inte nöjd.
“Det är ju vad vi alla vill
som super tills vi dör!
Bygga nåt tillsammans
som ingen djävel förstör!”
Sen säckar Greven helt ihop
nu är han alltför full.
Han somnar som ett litet barn
mitt i sin fåtölj.
Men vi andra sitter vakna
och tänker på hans dröm.
Den svävar som en stjärna
mitt i vårt vardagsrum.
Ja, den svävar som en stjärna
mitt i vårt vardagsrum…
Lämna ett svar