Motreaktionen kommer!

När något gått alltför mycket ur led i samtiden blir det till slut som Jesus själv säger – att själva stenarna bildligt talat börjar ropa. Den kultur där alltmer kommer till oss utan kostnad, ansträngning eller djup har brutit ner mycket av det mänskliga i oss, krympt oss till något mycket mindre än vi är och hämmat både vår fascination och möjligheten för oss att växa.

Två exempel som jag tar upp i Guldet blev till sand är skolan och kyrkan, jag vill passa på att slå ett slag för två artiklar som spritts på sociala medier och som jag tycker sätter fingret på något centralt på detta område. Först Mattias Edvardsson (som jag inte känner till sedan tidigare), som i likhet med mig själv har jobbat i skolan i många år och sett den märkliga förvandling som skolvärlden gått igenom på bara något decennium. I en artikel i Magasinet Paragraf skriver han bland annat:

 “Mina lärarkollegor, som jobbat inom skolan i tjugo år eller längre, beskriver fenomenet så väl: Tidigare handlade utvecklingssamtal om att lärare tillsammans med föräldrar försökte förmå eleven att ta ansvar för sitt lärande. Idag handlar många utvecklingssamtal i stället om att elever tillsammans med föräldrar försöker förmå läraren och skolan att ta ansvar för att eleven lär sig. Missförstå mig rätt: Föräldrar ska självfallet ställa krav på både skola och lärare. Men innan man gör det kanske man ska börja med att ställa krav på sitt barn.

   Frågan är vad som händer med dessa barn när de tar steget ut i vuxenlivet? Hur klarar du dig i verkligheten om du alltid fått dina önskningar uppfyllda, om du lurats att tro att dina egna behov är viktigare än alla andras, att du själv utgör centrum i tillvaron och att ingenting någonsin är ditt eget fel? Jag är rädd att vi förstör våra ungar. Av god vilja och kärlek.”

Så långt skolan, vuxenansvaret och den felriktade goda viljan.

På kyrkans område vill jag jag också skicka med den mycket läsvärda artikel i Dagen som i förra veckan avslutade tidningens korta artikelserie om vägvalet mellan samtidstillvänt och traditionellt vad gäller församlingarnas gudstjänstliv. Som så ofta kommer några av de viktigaste insikterna från dem som prövat en viss väg, i det här exemplet det starkt samtidstillvända, har sett dess baksidor och därefter gjort ett annat val. Av det jag har sett av församlingen United i Malmö har jag tänkt som jag brukar med sammanhang som inte uttrycker sig på det sätt jag känner mig allra mest bekväm med – att om de bär god frukt för andra så vill jag välsigna dem. Församlingen United har säkert burit god frukt på flera områden, men de omvärderar nu sin låga-trösklar-inställning till gudstjänsten, på ett sätt som jag själv försökt illustrera i Guldet blev till sand:

“I stället för att sätta människan i centrum sätter vi nu Gud i centrum. Från att ha varit spektakulära och sensationella är vår fokus mer på substans än stil.”

Detta innebär att man tagit bort inslag som i första skedet verkade hippa och samtidstillvända, men i praktiken blev sekulära och “goda råd”. Istället har man lagt in – eller kanske snarare: lagt tillbaka – traditionella och centrala inslag som syndabekännelse och bibelcentrerad predikan.

Artikelns avslutning är väl värd att ta till sig för flera sammanhang som söker sin väg år 2014:

“Magnus Persson tror att det är många i hans generation som söker efter en identitet för församlingen.

– För vissa leder det tillbaka till den historiska kyrkan, för andra åt andra håll. Men allt detta är ett uttryck för sökande och behovet av något som är mer stabilt. United är ständigt på resa, menar han.

Men den viktiga insikten de senaste åren är att man inte behöver uppfinna eller upptäcka något nytt eller eget. Det handlar snarare om att återupptäcka det som redan finns, att hitta tillbaka till det genuina, så som reformationer alltid gjort.”

Reaktionerna kommer, pendeln slår tillbaka. Är vi fler som vill vara med på den resan?