Omslaget till Sherlock-boken är nu klart! (Mycket nöjd med framsidan, publicerar den senare.) På baksidan lägger vi ut ett kort utdrag ur första kapitlet, som beskriver just det moment när Sherlock Holmes kommer på idén att ge sig på ett 2000 år gammalt mysterium.
Bakgrunden är att vår vän detektiven håller på att gå under av tristess i brist på stimulerande uppdrag. Samtidigt kommer hans lägenhetskamrat och medarbetare John H Watson hem från matbutiken och berättar att han har stött på ett antal personer med märkliga kors i pannan. Tillsammans med hyresvärdinnan Mrs Hudson kommer de fram till att det är askonsdag, vilket måste betyda att påsken är 40 dagar bort. Mrs Hudson lämnar lägenheten, lugnet lägrar sig åter, och följande scen utspelar sig:
– Jodå… den första påsken hade allt varit något för en skarpögd romersk utredare, inte sant?
John gav till ett kort skratt.
– En avrättad fånge, uppdrag utfört och sen – poff – så står de plötsligt med en tom grav! Ja, jag säger då det…
Samtalet upphörde. Det enda som bröt tystnaden var ljudet av kuvertsprättande och bläddrande bland papper. Men om John H Watson hade lyft blicken från sin posthantering skulle han ha sett att något hänt med den andres blick. Det håglösa ansiktsuttrycket hade försvunnit och ersatts av intensiv koncentration.
Sherlock reste sig med ett ryck. Blicken var glasklar, på det omisskännliga sätt som vittnade om att något väckts därinne i hjärngemaken. Han vände sig mot John och deklarerade högt och tydligt:
– Jag tar fallet!
Lämna ett svar