Jag och min fru har blivit väldigt stream-hippa, och följer SVT:s omdiskuterade äktenskaps-dokusåpe-experiment Gift vid första ögonkastet, som ju inte går i den vanliga teven utan i något som heter SVT Flow (som jag i sanningens namn inte har begripit riktigt vad det är…) Trots att programmet kan föra tankarna till de alltförmånga tvångsäktenskap som sker i världen – vilket har varit den största kritiken mot programmet – innehåller det ändå ganska många sedelärande inslag.
Vi har nu under några veckor fått följa de tre paren som aldrig setts eller haft kontakt före vigseln, men som parats ihop av en kommitté som man ändå får anta är ganska erfarna av att arbeta med relationer. För oinvigda beskrivs experimentet alltså som att de tre paren ska få prova på att vara gifta på riktigt i fyra veckor. Om de efter prövotiden inser att relationen inte har förutsättningar att fungera ska de skiljas.
Nu efter någon veckas (i något fall till synes totalt steril) smekmånadstid börjar svårigheterna visa sig. Det är inte så lätt det där med att ge upp sin egen bekvämlighet sitt eget sätt att vara, eller helt enkelt sin egen osäkerhet för att öppna sig och anpassa sig till en annans behov. Speciellt om man varit van att bestämma själv väldigt länge. det blir intressant att följa om paren i serien klarar att låta utmaningarna svetsa dem samman eller om de väljer att ge upp.
Efter att ha tittat på det senaste avsnittet i serien kommer jag osökt att tänka på att vi står mitt i en brinnande regeringskris i vårt land. Och jag kommer plötsligt på mig själv med att inse att det där med politik på flera sätt påminner om ett äktenskap. Alliansen regerade i åtta år tillsammans. Det är inte lätt att regera. Man kan få ge avkall på både det ena och det andra som man egentligen tycker är viktigt. Kristdemokraterna gick både 2010 och 2014 tillbaka en bit i väljarstöd. Det kostar på att tvingas ge upp en del av sitt eget.
Men alliansäktenskapet höll trots allt ihop, trots den oenighet som säkert fanns både här och där bakom kulisserna. Men man lyckades ändå hålla ihop relationen och nå resultat som självfallet aldrig var fullkomliga. Men det var ändå bättre än skilsmässa.
En viktig anledning till att par håller ihop är att de lagt stor vikt vid att de löften man avlagt vid altaret gäller i både lust och nöd. Inget äktenskap undgår moment eller längre perioder av nöd. Men de äktenskap som håller är de som väljer att hålla fast även när det känns enklast att säga farväl.
När alliansregeringen tillträdde 2006 hade de en idé om att hålla ihop och en tanke om vad man avsåg att uträtta. Nu har vi en ny regering som onekligen för tankarna mer till det här teveprogrammet. De tänkta äktenskapsparterna var noga med att inte ses tillsammans före valet. (Den varianten gick inte så bra förra gången.) När rösterna sedan var räknade insåg den tidigare regeringen att det var dags att flytta ut, och lämna plats för… ja, vilka då?
TIlltänkte statsminister Löfven inledde genast med att förklara att det tilltänkta bigamiförhållandet inte skulle bli av. Den avspisade Sjöstedt blev ledsen. Återstod då ett traditionellt tvåpartsäktenskap mellan S och MP. Problemet var bara att inga löften utväxlats, ingen tydlig plan fanns om vad man ville uppnå, och hur man i så fall ville uppnå det man ändå sade sig vilja utföra. Man valde helt enkelt att chansa och se hur det skulle gå.
Nå, det första steget i en gemensam ekonomi är förstås att sätta ihop en gemensam hushållsbudget. Det skulle säkert gå utan större problem, sade den äkta maken till familjefadern, och fick därmed hans tillåtelse att ingå äktenskapet. Men precis som hos de oförberedda paren i teveprogrammet dröjer det inte speciellt länge förrän man inser att man har ganska olika preferenser, och ibland inte alls vill samma sak. Och allra värst, man har kanske inte tänkt vad man ska försöka tillgripa för strategi när (för det gör det alltid) problemen kommer.
Statsminister Löfven hamnade i förra veckan i en akut äktenskapskris. Han visste inte att den skulle komma, men han borde ha varit förberedd på att den skulle kunna ske. Och han borde ha haft en plan för att möta krisen. Men istället för att söka familjerådgivning och se vad som kan göras på sikt för att rädda äktenskapet valde han istället att kalla till ny vigselceremoni. Han säger sig vilja gå altargången fram med samma partner, men övriga inblandade är osäkra på om det är klokast val. Samtidigt har de tidigare inbyggarna hållit ihop och säger sig vara fullt redo att åter inta hemmet med planerad hushållsekonomi.
Och ute i vapenhuset sitter ytterligare ett gäng som vill vara med och bilda äktenskap. Problemet är att deras plan är att först låsa kyrkportarna och stänga alla gäster ute från det blivande hemmet. Och det blir kanske ett ganska fattigt hem med tiden.
Framtiden är sannerligen mer än oviss just nu. Men fortfarande gäller i politikens spel samma regler som i äktenskapets dito. Den som vågar se verkligheten med dess problem och har uthålligheten att prata om dem och på så vis försöka lösa dem har större möjligheter att också klara relationen och hela familjen. Det är bättre än att ha skygglapparna på och kasta in handduken så snart problemen dyker upp.
Herre, förbarma dig över vårt land.
