Idag har jag idkat lite höstbruk i trädgården. Beskurit träd och buskar, ryckt ogräs med mera. Inget av det är jag någon riktig hejare på. Över huvud taget växer det alldeles för dåligt i vår trädgård. Jag anar att det till stor del beror på bristande kompetens hos trädgårdsmästaren, men vill hellre intala mig att orsaken är dålig jord. Eller nåt sånt.
Idag gjorde jag dock slag i saken och grävde upp de två små rhododendronbuskar som i ett flertal år suttit norr om vårt uterum och planterade om dem i mer öppet läge med mer solsken. Ett tag var jag beredd att ge upp om de där små buskarna. De har säkert stått i fem år och varken växt eller blommat ordentligt. Deras öde verkade obevekligen gå mot vissnande och död.
Men när jag nu tittade närmare såg jag tydliga knoppar. Och så länge det finns knopp finns det ändå hopp.
Så istället för att bara låta de små buskarna växas över av annat grävde jag upp dem, plockade bort ogräs och annat som satt sig runt rotklumpen, grävde upp en ny rabatt i bättre läge, vattnade, gödde, satte ner buskarna, trampade till, vattnade igen och fyllde på med täckbark.
Kanske går det som det alltför ofta brukar när jag får omvårdnaden om växter. Men jag vill ändå hoppas att det som tycktes dött och förlorat kan få växa upp till nytt liv och blomning när den får en andra chans, en bättre omvårdnad.
Som vi människor ungefär.
Lämna ett svar