Utöver allt vardagligt har jag den gångna veckan klurat lite kring tankarna jag delade förra gången om hur man bäst för ett gott samtal i den internetbaserade världen anno 2015. Det tycks av kommentarer jag fått som att många samtal har gjort som jag anade, flyttat över från bloggosfären till de sociala medierna. Det är en snabb, lättåtkomlig plats att föra samtal. Men de riskerar samtidigt att bli förenklade, flyktiga. (Om man missar ett inlägg försvinner det snabbt i flödet och glöms bort.)
Jag tror därför jag gör så att jag låter kommentarfunktionen stå kvar här tillsvidare. Som någon noterade kanske jag inte har lika många tillspetsade inlägg som utmanar till hektisk diskussion. Ja, så kan det nog vara. Jag har visserligen möjligheten att slänga ut brandfacklor i vart och varannat blogginlägg som kanske kan tända en debattgnista. Samtidigt kanske debatten inte är ett självändamål. Det märks återkommande i sociala medier, där kommentarer alltför ofta slängs ut i frustration eller vredesmod, och drar iväg samtalsklimatet till en nivå som jag tror att få av oss egentligen önskar. Kanske är de snabbt flyktande diskussionerna med tangentbord och skärmar som filter mellan människorna ännu ett tidstecken på det som Jesus själv förutsade: att i den sista tiden kommer kärleken att kallna hos de flesta.
Nå, det kanske är en lite avlägsen tolkning just här, men jag kom att tänka på just det Jesusordet härom dagen i samband med en helt annan företeelse. Andra kanske inte direkt skulle beskriva den som kallnad kärlek, men jag tror ändå den säger något om en tid när människorna kommit längre ifrån varandra. Det var vår tioåring som hade väntat i några veckor på att årets jultidningskatalog skulle anlända, och nu hade den kommit. Storebröderna hade sålt med hygglig framgång för några år sedan, och nu var det lillebrors tur. Han tog lite mod till sig och gav sig ut på dörrknackarrunda i samhället.
Efter första turen kom han hem lite slokörad utan att ha sålt någonting alls. Mamma gav honom lite fika och uppmuntrande tillrop, och så gav han sig ut på en tur till. När han kom hem efter den andra turen var det en inte bara slokörad, utan riktigt bedrövad gosse som kom hem. Ingen hade beställt, ingen hade ens tagit sig tid att titta i jultidningskatalogen. Alla hade stängt dörren, samtidigt som självförtroendet sjönk lite för varje gång. Det blev en ganska tung livserfarenhet för en tioårig pojke.
Nu är jag förstås inte så naiv att jag tror att kärleken ligger i att alla människor måste beställa 91:an och årets utgåva av Tomtar och Troll. Jag tror inte heller att några besök hos ett antal (i och för sig rätt många) hem ger en representativ bild av hela befolkningen. Och jag vet mycket väl att många barn har betydligt värre problem i livet än att inte lyckas sälja jultidningar. Men kan det ändå inte vara en attitydförskjutning som gjorde sig påmind i dörrknackningsturen? Där vi i tidigare generationer hade tid för varandra, där vi kunde visa ett barn lite extra intresse, har vår individualistiska tid fött fram ett annat sätt att relatera till varandra, utan att vi kanske ens märkt det. Individualismen har liksom virat in människan i sig själv och sin egen bekvämlighet så mycket att det blir ett stort steg att ge en liten oplanerad extra stund åt en pojke ute på sitt första försök att tjäna några kronor på att sälja jultidningar. Idag är vi så vana att beställa våra produkter på nätet vid det tillfälle det passar oss att vi kanske blir smått provocerade när någon knackar på vår dörr en tid när vi inte själva beställt ett besök.
Hursomhelst kan det vara en påminnelse till oss alla: när ett barn kommer och önskar vår uppmärksamhet är det en god idé att ge en stund av vår uppmärksamhet och tid till detta barn. Du kan vara den enda som ser det barnet den dagen. Eller, som Jesus själv sade en gång: “Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig.”
Lämna ett svar