Ett dilemma är en situation där vi tvingas välja mellan minst två alternativ, där samliga alternativ i någon mån är dåliga. Det gäller då att välja det minst dåliga. Om KD:s riksting gjorde rätt eller fel i att avvisa Decemberöverenskommelsen och snart fick sällskap av övriga allianspartier är sannligen inte lätt att säga. Jag är själv inte med på rikstinget, fyra dagar är ganska länge att vara borta från familjen, så jag avstod den här gången.
Men alla situationer är inte dilemman. Det finns trots allt ganska många tillfällen då vi faktiskt har möjlighet att skilja rätt från orätt, moraliskt från omoraliskt. Och det gäller även i frågor där samtiden blåser allt den kan för att forcera fram ett visst ställningstagande. Det går alldeles utmärkt att hålla fast vid en etablerad och välgrundad inställning även när tidsandan förändras. Det har också funnits sådana frågor som tagits upp på KD:s riksting. Sådana frågor som i ideologiskt hänseende är viktigare än decemberöverenskommelsen – som ju är (eller ska vi säga: var) en rent pragmatisk lösning.
Om ni läste min ledare i Världen Idag från i måndags så såg ni att jag fokuserade just det här med att rikta sin argumentation och sitt fokus på de ideer som ligger till grund för olika uttryck, precis som det i brandförsvaret är en viktig grundregel att rikta släckningsinsatsen mot lågornas bas, snarare än på lågorna som slår upp.
“Alla mänskliga kulturer har sina normsystem, som en hjälp för människor att leva tillsammans. Varje gång en norm bryts ner ersätts den av en ny. I vår kultur har hyperindividualismen blivit den norm som fått genomsyra hela samhället inom medier, politik, skolvärld och – tragiskt nog – även kyrka. Denna ideologi har smugit sig in i hela vår tillvaro, nästan utan att vi märkt det.”
Hela texten finns i Världen Idag, på papper eller webb. Hyperindividualismen kan slå ut i uttryck som ibland framstår som bisarra, ibland motsägelsefulla. Satta mot en fond där individens krav på total autonomi från utomstående krav eller förväntningar har de märkliga uttryck som vi ofta måter i samtidskulturen trots allt en viss inre logik. Men till politiker och andra typer av större eller mindre makthavare vore det ett gott råd att se bortom de ofta mycket gapiga utspel som ropar på allt starkare genomdriven hyperindividualism, och istället gå emot en sådan livssyn som är så destruktiv för individer och samhälletn. Istället bör vi grunda både retorik och politik på sådant som i grunden är gott, värnar den svage och bygger gemenskap. Det tror jag skulle ge ett bättre samhälle.
Lämna ett svar