“Snart är jag belåten”

Vi har en lite speciell farbror här i Forserum. Han är riktigt till åren kommen, en rejäl bit över 90, men aktiv som knappast någon annan svensk i samma ålder. För något år sen gick hans fru bort, och då fick han ett slags lidnersk knäpp, sägs det. Farbrorn gick sig ut att gå. Och han gick och gick. Varje dag tar han en liten promenix på sisådär två mil eller lite till.

Jag har aldrig talat tidigare med farbrorn. Däremot har jag likt de flesta forserumsbor hållit på att köra över honom lite då och då – halvvägs ute i körbanan som han brukar vanka fram med sin krycka. Men ikväll stötte jag på honom utanför affären och tog tillfället i akt att prata några ord.

Så jag hörde efter om han hade tagit sin runda idag också? Jodå, drygt två mil blev det allt, runt Axlarp och en bit till. “Så pass som du håller igång kroppen hänger du nog med tills du blir 140” sa jag i ljudligt i farbrorns öra – han hörde inte något vidare. “Nä, snart är jag belåten.” sa farbrorn, gick vidare och köpte potatis.

Rätt bra som slutkommentar, inte sant? Ungefär så brukar det stå om Gamla Testamentets åldermän. Si och så många år blev de, brukar det stå, med fortsättningen “Sedan dog han, gammal och mätt på att leva.”

Ytterligare ett sätt att erövra den skatt som i mångt och mycket gått förlorad i vår tid – förnöjsamheten. “Snart är jag belåten”, sa farbrorn. Då är det gott.