Idag har jag gästat en församling och hållit ett föredrag om helande av människans mest grundläggande relation – den till Gud själv. Jag landade då i liknelsen om den förlorade sonen – för övrigt den berättelse där jag också låter Vem tänder stjärnorna? knytas samman. Mer specifikt avrundade jag dagens föredrag i Rembrandts magnifika målning Den förlorade sonens återkomst.
Rembrandts samlade konstproduktion är en fantastisk skatt. Jag köpte härförleden en större bok med hans samlade verk, och sätter mig med stor glädje och studerar den ibland. De bibliska berättelserna har en mycket central plats i hans produktion, och Rembrandt hade dessutom den känsliga förmågan att lägga in flerbottnade predikningar i sina konstverk. Målningen med den förlorade sonen är definitivt inget undantag. Tvärtom framhålls den av vissa konstexperter som den kanske främsta målningen genom hela konsthistorien. Ta dig gärna tid härovan och studera målningen närmare, och se vad de tre huvudpersonerna, deras klädedräkt, kroppsspråk och ansikten säger dig. Det finns åtskilligt att lära av både sonen, den hemmavarande brodern och fadern i målningen.
Det som gav en liten extra personlig krydda åt dagens föredrag var att vi igårkväll hade en mycket enkel parallell till den här liknelsen. Med skillnaden att det var en arg sexårig flicka som blev stessad vid inköp av lördagsgodis och inte alls ville följa med pappa hem från affären. Det slutade med att pappa efter en stund tog henne på orden och gick före hemåt – dock med blicken stadigt fäst bakåt, kontrollerande på avstånd att hon tog sig hemåt ordentligt. När den muttrande lillflickan närmade sig hemmet gick jag ändå ut och mötte henne och tog upp henne i famnen, och där kunde tårarna och närheten komma fram och berätta att vi ändå hörde ihop, hon och jag, trots allt.
Det hela blev en enkel parallell till den förlorade sonen som gått mycket längre bort från sin far, och förlorat allt av sin rikedom och av sig själv på vägen. Men också för den sonen var faderns famn öppen, så snart han inlett den mödosamma vägen tillbaka hem igen.
När jag undervisar om det här ämnet återkommer jag gärna till Göte Strandsjös ofta sjungna sång. Så enkel, men så fångande av vad detta handlar om. Ta gärna sången med dig in i Rembrandts målning. Vi har alla på olika sätt gått bort från vår fader och skapare, men han välkomnar oss alla att inse vår belägenhet, och därifrån ta de första stegen på vägen att komma hem igen.
Sången är enkel, nästan barnslig i sitt upplägg. Men kanske är det just det som är meningen. Det verkar vara först när vi närmar oss Gud som ett barn som vi kommer honom riktigt nära.
Som när ett barn kommer hem om kvällen
Och möts av en vänlig famn
Så var det för mig att komma till Gud
Jag kände att här hörde jag hemma
Det fanns en plats i Guds stora rum
En plats som väntade på mig
Och jag kände: här är jag hemma
Jag får vara ett barn i Guds famn
Lämna ett svar