Tack Siewert

Så har då Siewert Öholm lämnat oss efter en hastig sjukdomsprocess, men ändå med en vecka i avskild stillhet på slutet. De sista åren kom jag att få en nära relation till Siewert, och är tacksam över både vad han fick betyda alla de år jag inte kände honom, men också hur han kunde få vara i allra högsta grad aktiv ända till slutet.

Min första relation till Siewert var faktiskt… som telefonsvararsignal! Det var ett av alla Svar Direkt-program han gjorde, ett som jag vill minnas handlade om den provokativa Ecce Homo-utställningen. I den debatten var det en av de intervjuade som gav ett alldeles obegripligt nonsenssvar, och Siewert ställde sin vana trogen den självklara raka frågan som behövdes: ”Är du kristen själv?” varpå intervjupersonen flackade med blicken och fick fram: ”Jag är…. på en resa.” Klippet var tillräckligt skojigt absurt för att lägga på min telefonsvarare med tillägget att jag också var på en resa och det gick bra att säga något efter pipet…

Det är dock först på senare år som jag själv lärt känna Siewert. Först sågs vi när han modererade ett panelsamtal om dödshjälp där jag medverkade, och på senare år har vi samverkat både som ledarskribenter på Världen Idag och i Claphaminstitutet.

Det var Siewert som i egenskap av sammankallande i valberedningen ställde frågan om jag önskade gå in i uppdraget som direktor för Claphaminstitutet. Just i fjol var han också inbjuden som talare på Claphams rådsmötes, där den här bilden är tagen. Där drog han utifrån sin unika kunskap från insidan ut de stora linjerna i svensk massmedia under de senaste decennierna, och hur kristen tro och sekularism har kämpat om utrymmet. Det är värdefull kunskap för alla, inte minst för oss som driver en kristen tankesmedja i världens mest sekulariserade land. Efter föredraget lade han så formellt fram mitt namn som ny direktor, och här står vi nu.

Jag upplevde Siewert var en väldigt varm och inbjudande person. Han ringde då och då och ville bolla hur vi bäst skulle ta oss an aktuella samhällsfrågor på ledarplats. Sista gången vi pratade var för bara en dryg månad sedan. Det var han som ringde upp, med svagare röst än vanligt, men han gav en fullgod förklaring: ”Jag måste prata lite tyst, jag sitter i väntrummet på sjukhuset.” Till och med i väntan på att gå in och få en cellgiftsbehandling kunde han inte låta bli att försöka göra ytterligare en insats för att lyfta en kristen röst i samhällsdebatten. Där har vi Siewert i ett nötskal.

Jag minns att artikeln vi pratade om den gången gällde dödshjälp. Siewert själv är inte bara ett bevis på en orädd och hängiven samhällsdebattör, men också ett gott exempel just i frågan om dödshjälp. En dödsdrog i livets slutskede är inte ett värdigt slut på en människas liv. Siewert Öholm fick avsluta sitt liv på ett gott sätt, genom att få tid till ett värdigt farväl av sina nära och kära, men också till allmänheten via sin sluthälsning på Facebook. Där förklarade han utan omsvep hur läget var, att livet rann ifrån honom, men att han inte var rädd. För han visste på vem han trodde, och vem som väntade honom på andra sidan. Jag tolkar det som en i verklig mening värdig avslutning på ett liv väl förvaltat.

En del personer är på en resa utan att veta vart. Siewert Öholm var ett exempel för många genom att visa på en verklig Gud och en väg att gå i livet och i döden. Tack Siewert för det du fått betyda för Sverige och för mig personligen. Frid över ditt ljusa minne och den mantel du lämnar efter dig för oss andra att ta upp.

 

Categories: Okategoriserade

Kommentera