Det har varit lite omtumlande dagar det här. På hemmaplan alltså. Som jag skrev nyligen valde vi efter moget övervägande att låta vår gamle kastererade hankatt somna in. Han hade ont här och var och hade inte klarat pärsen med vår yngre honkatt som skulle få ungar. Så han fick gå vidare till de sälla jaktmarkerna.
Nu bar det sig inte bättre än att honkatten Blomma gick några dagar över tiden, började med tiden blöda märkbart och till slut ploppade det ut två missbildade och dödfödda kattungar. Det kändes också på utsidan som att det kanske fanns kvar någon ytterligare unge som verkade livlös, och plötsligt var saken inte bara i ett sorgligt, utan väldigt farligt läge. Ingen hona klarar livhanken någon längre tid med en död unge i magen. Så efter en orolig helg åkte vi i morse till veterinären med kattmamman med mycket osäkra föraningar. Nu visade det sig att det inte fanns några fler ungar där, men något hade gått allvarligt snett med havandeskapet och vår Blomma var ganska illa däran invändigt, och riskerade döden om hon skulle bli dräktig igen. Så vi tog ett snabbt beslut att låta kastrera henne för att klara livhanken och framtiden.
Så nu sitter vi här med den ynligaste figur man kan tänka sig. Hon sitter så dystert och slokar med huvudet som en människa som sålt det berömda smöret och sen tappat bort alla pengarna också, och som lök på laxen får veta att man aldrig kommer att få någon familj. Det tycks nästan som att hon nu förstår att det inte blev några ungar den här gången, och ingen gång till heller. TIll råga på allt elände har hon fått en tratt kring huvudet för att inte slicka in smuts i såret, och hon verkar tro att den där tratten nu ska vara där för alltid. Hon verkar känna sig alldeles knäckt. Men vi, som vet alternativet, är glada att vår katt lever kvar hos oss, och tror att livsgnistan snart kommer åter.
Det hade känts jobbigt att gå in i det Oasmöte i Jönköping, där jag och min fru är med i ledningsgruppen, och som vi sett fram emot så länge, om vi fått göra det med dubbla gravar längst därbak i trädgården. Nu tror vi att vår Blomma kommer att leva upp igen inom några dagar, inte minst när hon fått bort den hämmande tratten runt huvudet. Och ungefär så hoppas vi också på något vis att det ska bli med Oasmötet. Kanske blir det många som av olika anledningar kommer med sina huvuden slokande mot marken. Kanske känner man sig fångad, nedtryckt, utan hopp. Men vi stämmer in i mötets devis, när Jesus säger: “Räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Den som är bruten ocoh tyngd kan få sin börda avlyft och ett nytt hopp väckt – ett hopp som är stadigt grundat i Honom som är Befriaren själv.
Varmt välkommen med till Jönköping och Idrottshuset med omnejd! All info hittar du i programmet. För dig som inte kan vara med på plats rekommenderas också varmt sändningarna via webbteve.
Lämna ett svar