Idag har jag hållit en seminarieföreläsning på nätverket Apologias vårkonferens. Jag talade om vilket rent historievetenskapligt stöd det finns för de olika alternativa förklaringarna till vad som egentligen kan ha hänt, den morgon då en grupp kvinnor kom till Jesu grav och till sin stora förvåning fann den tom. Jag inledde dock dagens föreläsning på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort: jag började med att läsa en dikt.
Igår kväll när jag åkte hem från konferensens första kväll kom jag – fullständigt osökt – att tänka på Tomas Tranströmer. Och jag drog mig till minnes vilken dikt jag skulle vilja recitera den dagen han lämnar de levandes land. Sedan satte jag på Ekonyheterna på radion, och döm om min förvåning, när det var exakt det som den store diktaren och nobelpristagaren märkligt nog just hade gjort.
Därför tog jag idag tillfället i akt att inleda min föreläsning med att läsa den dikt som råkade bli den allra sista i Tranströmers författarskap (ett antal senare haikudikter oräknade). Den skänker en så enkel, varm, hoppfull känsla åt det steg som vi alla en dag kommer att behöva ta. För mig blev den här dikten idag också en påminnelse av att om Jesus verkligen har uppstått från de döda, så är det inte bara en händelse om en man en gång för länge längesen. Det är en händelse som förändrar världen på andra sidan graven för alla människor i alla tider, en händelse som ger ett hopp om ljus ända in i evigheten.
Dikten går raskt att läsa, men den tar en god stund att fundera sig igenom. Jag tycker den är myckett vacker. Läs den gärna mot fonden av en man på slutet av sin livsväg, sedan länge hämmad i tal och rörelser av sviterna från en stroke, en man som nu ser slutet på sin bana, och gör det med en blandning av osäkerhet och hopp om vad som väntar på andra sidan. Ett postumt men varmt tack riktas till författaren för ett gott livsverk. Varsågoda – här följer Tomas Tranströmers Namnteckningar.
Jag måste kliva
över den mörka tröskeln.
En sal.
Det vita dokumentet lyser.
Med många skuggor som rör sig.
Alla vill underteckna det.
Tills ljuset hann upp mig
och vek ihop tiden.
Lämna ett svar