Det är förvisso inte alldeles enkelt att se vad den extremt förvirrade och kapitalt ansvarslösa (och ansvarigt kapital-lösa…) grekiska regeringen kan lära någon. Kanske leder den här helgens klimax – för sjuttionelfte gången i ordningen – ändå till att en någotsånär långsiktig lösning kan nås. Men den grekiska vägen borde ändå knappast vara ett inspirerande exempel för någon. Om det inte vore för omvärldens inställning som grekerna trots allt vankelmod trots allt tvingas förhålla sig till.
I dagens ledare i Världen Idag sätter jag fokus just på den här vinklingen av greklandskrisen, som jag inte tror jag har sett någon annan skribent ta upp. Någonstans mitt i all villervalla kom jag nämligen att tänka på hur märkligt det ändå blir när man jämför förhandlingarna med Grekland med de som förs med det palestinska självstyret. Inför grekerna viker omvärlden inte en tum från att om de ska få låna måste de också genomföra ansvariga reformer som först visar att de långsiktigt kan sköta sina åtaganden, Först därefter kan det bli tal om att få låna. Grekerna har försökt sprattla allt de kan under resans lopp, men nu till slut ser det ändå ut som att de får krypa till korset och acceptera hela det reformpaket som omvärlden kräver. Och omvärlden – inte minst i form av Angela Merkel – har varit stenhårda i sin attityd. Grekerna kan sprattla hur mycket de vill, de måste ändå uppfylla sina åtaganden.
Gentemot palestinierna är dock hanteringen väsentligt annorlunda. Här rör det sig för det första inte om lån, utan om bistånd – fria gåvor. I det här fallet kan man möjligen klämma ur sig några pliktskyldiga ord, men ingen kräver någonsin att de också efterlevs. Istället töms miljoner efter miljarder över en korrumperad palestinsk regering som ägnar en stor del av sin budget åt att betala ut ersättning åt terrorister som dömts för mord på israeliska civila.
Till grund för den här underliga inställningen ligger naturligtvis hos många ett slags naiv godtrogenhet där var och en som motarbetar den judiska staten ändå måste betraktas som god, och därmed ha rätt till ekonomiska bidrag. Men inställningen rymmer samtidigt en märklig överslätande attityd där palestinierna inte riktigt betraktas som vuxna människor som äger förmågan att faktiskt ta ekonomiskt och relationellt ansvar. Detta är naturligtvis en mycket märklig och egentligen närmast rasistisk hållning. Även palestinier har naturligtvis samma förmåga som alla andra folk att agera rationellt och ansvarigt. Såhär skriver jag i ledaren:
“EU:s hårda linje mot Grekland visar att de trots allt betraktar grekerna som vuxna nog att kunna ta ekonomiskt ansvar. De palestinska ledarna i Fatah och Hamas äger precis samma förmåga som alla andra att ta ekonomiskt ansvar och välja fred framför terror. EU och världen gör väl i att lära av sin inställning i den grekiska krisen nästa gång de sätter sig ner med palestinska förhandlare. Det vore värdigast för alla parter.”
Därför skulle samma press som nu visas mot grekerna också självfallet användas mot det palestinska ledarskiktet: Visa först att ni genomför reformer, så kommer pengar sedan. Inte tvärtom. Om världen skulle välja samma ståndaktighet mot palestinier som mot greker skulle vi tveklöst också få se förändringar i riktning mot fred och välstånd inom en mycket snar framtid. Frågan är vilka länder som har den urskillningen och det modet?
Lämna ett svar