Under skrivarbetet med Guldet blev till sand hade jag länge arbetsnamnet Gratis är inte gott. Kanske ett mer lättviktigt titelförslag än det som sedan blir resultatet. Men an aforismen tangerade ändå en del av det jag vill ha sagt med boken. Och även en del av det som ägt rum i helgen.
Idag söndag gick mitt svenska favoritlag Hammarby IF åter upp i Allsvenskan i fotboll efter fem års exil i Superettan. (Nu vet jag att flera av er läsare inte är särdeles engagerade i just fotboll, hav då misskund med mig i några rader.) Själv var jag dagen till ära iklädd en grönvit träningsjacka som (till skillnad från mig själv) var på plats den magiska dagen 22 oktober 1989 i Karlstad, där Hammarby var tvungna att vinna med 6-0 för att gå upp i Allsvenskan. Så sent som i 87:e spelminuten stod det ännu 3-0, och TV-Sporten packade ner sina kameror. Men på övertid hände det obegripliga. Efter en fullkomligt ursinnig slutlig anfallsvåg var 6-0 var ett faktum. Oj, vad den segern smakade.
Därför kände jag mig lite underligt frustrerad när Hammarby idag tog ledningen med 2-0 efter två högst tveksamma domslut. Segern smakar inte lika sött utan den ärliga, hängivna kampen. När laget sedan gjorde ytterligare tre mål till slutsiffrorna 5-0 kändes det allsvenska avancemanget mer rättvist. Grattis (inte gratis!) Bajen!
För att nämna mer fysiska och därmed också dödliga konflikter kommer jag också att tänka på de senaste dagarnas skarpa diskussioner kring S/MP-regeringens beslut att erkänna en palestinsk stat, vilket är djupt problematiskt rent folkrättsligt. (Margot Wallström medgav ikväll i Agenda att en demokratisk regering inte äger en formell kontroll över territoriet, utan att den i Gaza fortfarande ligger hos en terroriströrelse.) Men det innebär också mycket märkliga signaler på ovan nämnda tema. För hur ska en organisation som med iver och med våld ägnat sin uppmärksamhet åt att försöka utplåna den judiska staten nu belönas med att helt utan motprestation tillerkännas egenskapen som stat, med de konsekvenser och förmåner detta medför. Gratis gåvor utan ansvarstagande fungerar sällan speciellt bra, framför allt inte i kontakt med terroriströrelser helt utan respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
Den kulturella händelse som fick mig att fundera över detta ämne just denna helg var att jag var med de stora barnen och tittade på Pojken med guldbyxorna på bio. Jag kommer vagt ihåg boken och teveserien med samma namn från när jag var rätt liten. Minns den som sedelärande, och det tycker jag att den lyckades väl med även nu. Filmen kan rekommenderas som ännu en påminnelse om att ytterst sällan gör oss till bättre människor att bara få utan motprestation. Vi förfaller då så sorgligt lätt i egoism och materialism. Men när vi vänder uppmärksamheten och vår aktivitet utåt, till någon annan än oss själva, då händer det något med oss och våra hjärtan. Och det gäller naturligtvis inte enbart pengar. Men det är en bra början.
Det var också det Jesus sa till den rike ynglingen som kom och undrade vad som krävdes för att följa honom. Jesus såg då att det var hans ägodelar som band honom, och gav honom rådet att sälja allt och ge till de fattiga. Mannen gick då bedrövad bort. Tänk om flera av oss kunde undvika att gå i den fällan. Ytterligare en biblisk sanning att bära med sig även i det tredje årtusendet: Det är faktiskt saligare att giva än att taga.
Lämna ett svar