Som skribent känner man ibland hur olika faser liksom går i varandra. Jag är just nu precis i slutskedet att bli klar med det projekt där jag bland annat mötte Raoul Wallenbergs syster Nina Lagergren, som jag skrev om i föregående post. Och samtidigt är jag på väg att växla upp i andra arbetsprojekt. De har olika teman, men kompletterar varandra.
I helgen hade jag och frun möjlighet att ta en kort tur till Stockholm i samband med kommande projekt, och vi tog en promenad i staden på söndagskvällen. Jag noterade då en stor samling människor med plakat och flaggor som gjorde sig beredda att gå ut i demonstrationståg. (Varför man valde just en söndagskväll lyckades jag aldrig få klarhet i.) Av skyltarna att döma ville de tågande hedra minnet av ISIS offer, och – naturligt nog – hindra att fler människor går samma onda öde till mötes. Flaggorna kände jag inte igen, men gissade att de kanske var kurdiska, vilket jag sedan fick bekräftat från annat håll.
En tanke som då infinner sig är att det för alla folk är självklart att visa sin nationella stolthet med landets flagga. Kurder bär med sig flaggan av sin stat som ännu inte är en stat (och därmed inte heller bör erkännas, även om man skulle vilja verka i den riktningen – jfr fallet med en palestinsk stat). Svenskar viftar och hissar våra flaggor när vi vill visa oss stolta över vårt land.
Sent glömmer jag också den scen från perstrojkans sista dagar, när tecken började synas på att sovjetväldet började rämna. Jag kommer inte ihåg de exakta omständigheterna, men bilden har satt sig i minnet. De baltiska staterna längtade efter nationell frihet, och mängder av människor hade samlats utomhus för att sjunga enkla estniska folksånger. Att använda den estniska flaggan var strikt förbjudet av sovjetmyndigheterna. Men mitt under det att människorna stod på den öppna platsen och sjöng kom en ensam moped åkande uppifrån skogen. På pakethållaren satt en ensam estnisk flagga rest. Mopeden åkte bara helt stilla förbi och försvann i fjärran, men hos dem som samlats och aldrig själva skulle våga visa den förbjudna fanan skapade scenen en oerhörd känsla av nationell stolthet och vördnad. Kort därefter föll Sovjetunionen och de baltiska staterna återvann sin frihet.
En flagga är den självklara och viktigaste symbolen för en nation. Det är också därför som skrivna eller oskrivna regler förkunnar hur man med värdighet behandlar en flagga. Att elda upp en nations flagga är den grövsta av skymfer, och orsakar därför också ibland våldsamma reaktioner från den som upplever sig skändad.
Det finns dock ett folk som även i demokratiska länder upplever svårigheter med att visa upp sin egen flagga. Jag talar naturligtvis om det judiska folket. En artikel med åtföljande video som har spritts via sociala medier är denna, där en journalist gör experimentet att på ett vanligt universistetscampus först vifta med en flagga för världens just nu mest diaboliska rörelse, ISIS, och därefter med en flagga från Mellanösterns enda reella demokrati. Gissa vilken flagga som får de negativa reaktionerna?
Jag har nyss också intervjuat en judisk ledare som berättade om när vederbörande var med och anordnade en offentlig kippavandring till stöd för det utatta judiska folket. Många från det svenska samhället, inklusive kända politiker ville gärna gå med i tåget. På ett vilkor: inga israeliska flaggor fick förekomma.
Att förbjuda en nations flagga tyder normalt på att man lever i ett totalitärt samhälle. Att också i en västerländsk demokrati pressa fram ett slags dold censur mot den grupp som under årtusenden har förföljts ända ned till Förintelsen är – för att uttrycka det milt – synnerligen anmärkningsvärt.
