Idag onsdag offentliggörs i papperstidningen att jag från och med idag går in som fast ledarskribent på Världen Idag. Det känns naturligtvis hedrande att ha fått den förfrågan och det förtroendet. Jag har ju funnits med som ledarskribent då och då sedan förra sommaren, men det är gott att få ett fast mandat. Jag hoppas kunna bidra med perspektiv, både historiskt och internationellt sådant, som jag tror kan fördjupa förståelsen av aktuella händelser. Det är så lätt att simma vilse när man är i en ankdamm som den svenska där det kvackas än hit, än dit och det kan vara svårt att orientera sig om vad som egentligen händer.
Det tema som föll sig passande att ta upp i just dagens ledare blev detsamma som jag tog upp i föregående bloggpost. Jag skulle ju gå på konsert med U2 i söndags, men som ni säkert sett i massmedia så blev ju den konserten framflyttad två dagar på grund av kombinationen av en ytterligt slarvig polisman och en lika slarvig entrévakt. Så det blev till att göra ännu en stockholmsresa två dagar senare. Det blev lite besvärligt att få ihop, det blev det.
Det var utan tvekan värt det.
Jag fick skriva dagens ledartext i viss mån i blindo; allra bäst hade ju varit att basera texten på det egna konsertbesöket, men nu gick det av pressläggningsskäl inte att genomföra. Min poäng i texten var att peka på vilket starkt genomslag det kan ge när en kristen kulturarbetare av vilket slag det vara må väljer att använda sitt konstnärskap för att förmedla det bibliska budskapet:
“Den kristna tron lever hela tiden i spänningsfältet “redan nu – ännu inte”. Bonos texter skildrar oftare världens trasighet, och det “ännu inte” där mänskligheten längtar efter att få se Guds rike stråla in och förvandla världen. U2:s konserter blir ofta till stunder av tillbedjan inför den Gud som många i publiken kanske inte känner, men på något vis ändå dras till genom bandets musik. Låt oss bevara den bilden som inspiration till varje kristen kulturarbetare, känd som okänd.”
Hela texten finns på Världen Idags hemsida. Gårdagskvällens konsertupplevelse blev en väldigt stark manifestation av just den inriktningen, och jag är både berörd och tacksam över att ha fått uppleva den. Jag vill dela två inslag som pekar på just detta.
Mot slutet av konserten, efter en musikalisk skildring av världens våld och död, tog Bono en ganska kort sväng genom låten Zooropa, som skildrar det ideologiska kaos som byggt grunden till nöd och elände:
And I have no compass
And I have no map
And I have no reasons
No reasons to get back
And I have no religion
And I don’t know what’s what
And I don’t know the limit
The limit of what we’ve got
Texten lämnar dock inte lyssnaren helt i sticket. Uppmaningen till lyssnaren i detta kaotiska tillstånd ligger i orden senare i texten:
Get your head out of the mud baby
Upp ur sörjan, människa! Och ur den lervälling som hotar att helt dränka vem människan är gick musiken så över i det stora framtidshoppet: Where the streets have no name
Allra starkast i konserten blev dock avslutningen, där låten Bad, som utan omsvep skildrar människans fångenskap i allsköns skit, och hennes längtan efter sann frihet till slut gled över i konsertens sista låt, 40.
Någonstans längst in hyste jag ett visst hopp om att U2 skulle spela just den låten; de har kört den vid något tillfälle under den pågående turnén, dock väldigt sällan. Men när bandet avslutade med Davids ord från Psalm 40 träffade de exakt rätt i sammanhanget.
I waited patiently for the Lord.
He inclined and heard my cry.
He brought me up out of the pit
Out of the miry clay.
You set my feet upon a rock
And made my footsteps firm.
Many will see, many will see and hear.
I will sing, sing a new song.
I will sing, sing a new song
Och så knöts alltsammans ihop i de samtida hjärtan som inte alltid vet exakt vad de egentligen söker, men som på något vis ändå fångar känslan i psalmistens, och även nutidsmänniskans innersta. Hur länge, Herre? Hur länge dröjer det innan vi fullt ut ska få stämma in i den sången?
How long to sing this song?
How long to sing this song?
Bandet lämnade arenan, men publiken fortsatte sjunga strofen, gång på gång. En dag kommer vi att få se. En dag kommer Guds rike i kärlek och härlighet med helande till en söndrad värld. Då får vi sjunga sången i dess fullhet. Men det var stort att få en försmak redan i Globen igår.
Lämna ett svar