De två senaste veckorna har aktuella händelser gjort att jag har sett ett behov av att på ledarsidan i Världen Idag ta upp två av de frågor som tillhör de allra mest laddade i vår tid, och där ledande opinionsbildare brukar gå ganska skoningslöst emot den som vill problematisera eller rakt ut kritisera. Det gäller RFSL-relaterade frågor och islam. (Aborter får väl sägas utgöra den tredje frågan i den kategorin; där har jag skrivit en del tidigare texter.)
Det är inte ovanligt att den som sticker ut huvudet i dessa frågor ganska snabbt får det avskjutet. Det hände exempelvis kyrkofullmäktiges ordförande i Växjö stift som, vars uttalanden ledde till ett kort och intensivt mediedrev där han tvingades bort. Det är dock intressant att se hur drevet började varva igång mot kommunfullmäktige på Öckerö, som på goda grunder avstod från att flagga med Prideflaggan vid ett arrangemang inne på fastlandet. En ledamot i kommunstyrelsen förklarar beslutet rakt och principiellt sunt:
“I dag har Öckerö en enkel och strikt flaggpolicy – vi flaggar med svenska flaggan på flaggdagar eller då någon anställd i kommunen går bort – och vi tycker det är bra. Om vi nu börjar flagga för en rörelse eller organisation kommer vi ställas inför väldigt många avvägningar framöver där andra grupper, som till exempel funktionshindrade, invandrare eller etniska minoriteter som vi heller inte heller flaggar för. Men att vi inte flaggar för dem eller till exempel Bris eller Rädda Barnen betyder inte att vi har något emot dem eller att de skulle vara mindre värda. Och på samma sätt ser vi då på HBTQ.”
Väl formulerat, men utfallen från motsatta sidan lät förstås inte vänta på sig. Det intressanta är att kommunledningen på Öckerö valde att inte kliva tillbaka när de aggressiva frågorna kom, och de blev inte heller skjutna i sank och tvingade till avbön. Detsamma gällde mina två ledarartiklar i de här känsliga ämnena. Jag är djupt kritisk både till Pridearrangemang och till islamismens våldsamma natur. men jag fick nära nog inga negativa angrepp från andra sidan fronten, vilket man väl får beskriva som en viss positiv överraskning. Det är nämligen inte alldeles lätt att ta bladet från munnen i de frågorna utan att få några rejäla smällar i debatten. Jag drar två slutsatser av detta.
Ett: Det går alldeles utmärkt att uttrycka sig offentligt också i sådana frågor som nutidens sekulära opinionsbildare av principiella skäl (dock ofta på ytterst dimmiga grunder) har valt ut som obligatorier. Det är inte farligt att kritisera, inte ens de frågor där man som modern svensk normalt förväntas bejaka företeelsen för att få vara med och leka i ankdammen.
Två: Vi ska inte sticka ut huvudet så långt att det sannolikt kommer att bli avskjutet. I de fall vi behöver kritisera negativa eller totalitära inslag i de här ämnena behöver vi väga orden noggrant, nästan på guldvåg. Dels för att det i grunden handlar om allvarliga frågor som berör människor på ett personligt plan, och sådana frågor ska inte reduceras till slagträn för överordnade ideologiska syften. Men dels också för att slarviga formuleringar i de här frågorna bestraffas så mycket hårdare än i andra frågor, framför allt om synpunkterna är av kritisk natur. Vi kan tycka att det är orättvist, men det är så spelplanen ser ut.
Så låt oss därför våga föra en saklig, principiell debatt också om frågor som sexualetik, aborter och religioner. När vi belyser och avslöjar destruktiva inslag på dessa områden gör vi människor en stor tjänst. Låt mig därför avsluta med att precis som i avslutningen av ledaren om det fruktansvärda islamistiska våldet våldet anknyta till Martin Luther Kings budskap där han menar att frågan inte är om vi ska vara extremister eller inte, utan snarare om vilken sorts extremister vi bör vara:
“Martin Luther King avslutade sitt resonemang om extremism i en historisk scen med tre korsfästa män. Två av dem var omoralens extremister, som dömts för sina brott. Mannen i mitten – Jesus Kristus – företrädde något annat. Han var i stället en kärlekens, sanningens och godhetens extremist. Vår värld behöver mer av den sortens extremism.”
Lämna ett svar